Någon som säger emot?
Speciellt det sista
Ett Sverige
•utan ”utanförskapsområden”
•där åsiktsfriheten anses omistlig
•där myndigheterna respekterar sina egna beslut
•där landets skattebetalare har förtur till välfärden
•där religion är en privatsak utan minsta inflytande i samhällslivet
•där räddningstjänsten kan verka utan att bli attackerad
•där rasism betraktas som klandervärd oavsett vilka som företräder den
Det känns genant att behöva påpeka det, men att vara motståndare till rasism, främlingsfientlighet och diskriminering är inte detsamma som att vara blind för att invandring kan vara förenad med problem – i synnerhet inte när den börjar närma sig industriella dimensioner.
Vilket Sverige vill vi ha?
DEBATT Den 8 september debatterade Jimmie Åkesson och Erik Ullenhag i Agenda det häpnadsväckande beslutet att alla syrier som söker asyl kan räkna med PUT. Att det sedan huvudsakligen är de som anlitar flyktingsmugglare som har möjlighet att få glädje av beslutet var något som Ullenhag förteg men som Åkesson försökte att påpeka. Mer om detta utvecklade sedan Anna Dahlberg i Expressen (15/9).
Ullenhag nöjde sig med att markera sin position som företrädare för det goda. Han deklarerade att ”Det handlar om vilket Sverige vi vill ha.” Och kompletterade med den infama frågan: ”Har du inget hjärta?” Jag vill inte på minsta sätt uttala mig om Ullenhags hjärtverksamhet, men jag tror att det generellt sett kan vara fördelaktigt med ett visst samspel mellan hjärt- och hjärnverksamhet.
Som alltid när man lyssnar på Ullenhag uppstår ett antal frågor som blir hängande i luften. Vilka ”vi” syftar han på och på vilkas uppdrag anser han sig handla? Oavsett vilka dessa är kan det knappast vara väljarna, då dessa aldrig blivit tillfrågade om hur stora samhällsförändringar de önskar.
Som häpen medborgare ställer man sig frågan: Hur ser slutmålet ut för Ullenhags med fleras pågående samhällsförändringar? Om landets befolkningsstruktur, välfärdssystem, samhällen och bostadsområden ska förändras i grunden för all framtid är det rimligt att medborgarna får ett ord med i laget. Det finns goda skäl att anta att stödet för den invandringspolitik som förts sedan länge är betydligt mindre än det borde vara för att dagens ofta obegripliga beslut ska vara försvarbara. Och skulle det vara så att en majoritet vill ha ett annat Sverige än Ullenhag så får han acceptera det – oavsett om han skulle finna denna majoritet hjärtlös. Denna princip brukar kallas demokrati.
Att Ullenhag i all sin obegriplighet har sympatisörer råder det märkligt nog ingen tvekan om. Nyligen publicerades i Aftonbladet och Expressen ett jippobetonat kändisupprop mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering under parollen ”Ett Sverige för oss alla” med uppmaningen: “Skriv på.” Personligen ogillar jag starkt såväl rasism och främlingsfientlighet som diskriminering, men tyvärr kan jag inte skriva på då jag även ogillar intellektuell ohederlighet.
Uppropet består av alltför många ogenomtänkta och hoprafsade paroller av slagordskaraktär och resultatet blir att ohederligheten blir övertydlig. Jag antar att om vi hade seriöst arbetande journalister skulle dessa se uppropet som en guldgruva för kritisk granskning. Och en sådan skulle med säkerhet leda fram till konstaterandet att aktstycket är ett praktfullt exempel på vad som bör undvikas av den som vill framstå som trovärdig.
Extra bekymmersamt är att bland undertecknarna befinner sig ett antal personer, vilkas omdöme jag tidigare aldrig haft skäl att ifrågasätta. En fråga som osökt inställer sig är: Hur många har egentligen läst texten och hur många av dessa har funderat på vad de skrivit under på?
En av uppropets allvarliga brister är att de påståenden som görs presenteras som sanningar utan tydliga exemplifieringar. Texten inleds så här: ”Det blåser en farlig främlingsfientlig vind över Sverige. Den tränger sig in i våra vardagssamtal. Den är högljudd i den offentliga debatten. Men tystnad är inget svar i dag.” Som läsare frågar man sig: Vilka står för vindstyrkan? Vilka anger tonläget i debatten? Vilken debatt syftar man på? Det har ju tidigare hetat att man ska vägra ta debatten. Och den som sökt nyanserade artiklar om invandring i den etablerade pressen har regelmässigt letat förgäves. Kan man hoppas att detta upprop ska leda till en ändring? Jag skulle inte tro det. Men det hade ju gett en viss tyngd åt budskapet om de båda publicerande tidningarna förklarat att de från och med nu även välkomnar artiklar som är kritiska mot dagens invandringspolitik. Som förklaring till de förbluffade läsarna kunde de ha hänvisat till nyvunnen passion för det fria ordet.
Vidare sägs: … ”Mångfalden finns i samhällets alla delar. Den har gett och ger oss omistliga värden.” För att belägga detta påstående har man gjort historiska jämförelser som saknar relevans för dagens samhälle. Detta är inte bara är ohederligt. Det är rent demagogiskt.
Uppropets författare är i likhet med landets politiker och journalister oförmögna att inse att många medborgare inte förstår den politik som förs och har svårt att känna igen sig i dagens Sverige. Borde inte dessa mötas av en viss förståelse i stället för misstro? Om denna förståelse funnes vore det kanske möjligt att enas kring vilket Sverige vi vill ha. Undertecknarna har skäl att ställa sig frågan: Kan det verkligen vara så att landet befolkas av hundratusentals trångsynta rasister? De som svarar nej på den frågan bör inse att dagens problem inte löses genom ogenomtänkta upprop i tidningar, vilkas läsare ständigt blir färre.
Kändisar som vill visa solidaritet och bidra till integrationen i samhället har stora möjligheter att i handling göra en insats. Varför inte starta följande upprop: Nu flyttar vi till Rinkeby. Skriv på om du följer med! Jag befarar att listan skulle bli kort. Mycket kort. Men undertecknarna skulle åtminstone kunna räkna med att bli betraktade som trovärdiga.
Jag är övertygad om att de flesta är införstådda med att ett samhälle måste förändras successivt i olika avseenden. Men jag är lika övertygad om att de flesta vill ha genomtänkta förändringar i rimlig takt. På den punkten är medborgarna inte bortskämda. Om parollen ”Ett Sverige för alla” ska vara meningsfull borde alla kunna enas om några punkter av självklar karaktär, som till exempel:
Ett Sverige
•utan ”utanförskapsområden”
•där åsiktsfriheten anses omistlig
•där myndigheterna respekterar sina egna beslut
•där landets skattebetalare har förtur till välfärden
•där religion är en privatsak utan minsta inflytande i samhällslivet
•där räddningstjänsten kan verka utan att bli attackerad
•där rasism betraktas som klandervärd oavsett vilka som företräder den
Det känns genant att behöva påpeka det, men att vara motståndare till rasism, främlingsfientlighet och diskriminering är inte detsamma som att vara blind för att invandring kan vara förenad med problem – i synnerhet inte när den börjar närma sig industriella dimensioner.
http://avpixlat.info/2013/09/19/vilket-sverige-vill-vi-ha/
Speciellt det sista
Ett Sverige
•utan ”utanförskapsområden”
•där åsiktsfriheten anses omistlig
•där myndigheterna respekterar sina egna beslut
•där landets skattebetalare har förtur till välfärden
•där religion är en privatsak utan minsta inflytande i samhällslivet
•där räddningstjänsten kan verka utan att bli attackerad
•där rasism betraktas som klandervärd oavsett vilka som företräder den
Det känns genant att behöva påpeka det, men att vara motståndare till rasism, främlingsfientlighet och diskriminering är inte detsamma som att vara blind för att invandring kan vara förenad med problem – i synnerhet inte när den börjar närma sig industriella dimensioner.
Vilket Sverige vill vi ha?
DEBATT Den 8 september debatterade Jimmie Åkesson och Erik Ullenhag i Agenda det häpnadsväckande beslutet att alla syrier som söker asyl kan räkna med PUT. Att det sedan huvudsakligen är de som anlitar flyktingsmugglare som har möjlighet att få glädje av beslutet var något som Ullenhag förteg men som Åkesson försökte att påpeka. Mer om detta utvecklade sedan Anna Dahlberg i Expressen (15/9).
Ullenhag nöjde sig med att markera sin position som företrädare för det goda. Han deklarerade att ”Det handlar om vilket Sverige vi vill ha.” Och kompletterade med den infama frågan: ”Har du inget hjärta?” Jag vill inte på minsta sätt uttala mig om Ullenhags hjärtverksamhet, men jag tror att det generellt sett kan vara fördelaktigt med ett visst samspel mellan hjärt- och hjärnverksamhet.
Som alltid när man lyssnar på Ullenhag uppstår ett antal frågor som blir hängande i luften. Vilka ”vi” syftar han på och på vilkas uppdrag anser han sig handla? Oavsett vilka dessa är kan det knappast vara väljarna, då dessa aldrig blivit tillfrågade om hur stora samhällsförändringar de önskar.
Som häpen medborgare ställer man sig frågan: Hur ser slutmålet ut för Ullenhags med fleras pågående samhällsförändringar? Om landets befolkningsstruktur, välfärdssystem, samhällen och bostadsområden ska förändras i grunden för all framtid är det rimligt att medborgarna får ett ord med i laget. Det finns goda skäl att anta att stödet för den invandringspolitik som förts sedan länge är betydligt mindre än det borde vara för att dagens ofta obegripliga beslut ska vara försvarbara. Och skulle det vara så att en majoritet vill ha ett annat Sverige än Ullenhag så får han acceptera det – oavsett om han skulle finna denna majoritet hjärtlös. Denna princip brukar kallas demokrati.
Att Ullenhag i all sin obegriplighet har sympatisörer råder det märkligt nog ingen tvekan om. Nyligen publicerades i Aftonbladet och Expressen ett jippobetonat kändisupprop mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering under parollen ”Ett Sverige för oss alla” med uppmaningen: “Skriv på.” Personligen ogillar jag starkt såväl rasism och främlingsfientlighet som diskriminering, men tyvärr kan jag inte skriva på då jag även ogillar intellektuell ohederlighet.
Uppropet består av alltför många ogenomtänkta och hoprafsade paroller av slagordskaraktär och resultatet blir att ohederligheten blir övertydlig. Jag antar att om vi hade seriöst arbetande journalister skulle dessa se uppropet som en guldgruva för kritisk granskning. Och en sådan skulle med säkerhet leda fram till konstaterandet att aktstycket är ett praktfullt exempel på vad som bör undvikas av den som vill framstå som trovärdig.
Extra bekymmersamt är att bland undertecknarna befinner sig ett antal personer, vilkas omdöme jag tidigare aldrig haft skäl att ifrågasätta. En fråga som osökt inställer sig är: Hur många har egentligen läst texten och hur många av dessa har funderat på vad de skrivit under på?
En av uppropets allvarliga brister är att de påståenden som görs presenteras som sanningar utan tydliga exemplifieringar. Texten inleds så här: ”Det blåser en farlig främlingsfientlig vind över Sverige. Den tränger sig in i våra vardagssamtal. Den är högljudd i den offentliga debatten. Men tystnad är inget svar i dag.” Som läsare frågar man sig: Vilka står för vindstyrkan? Vilka anger tonläget i debatten? Vilken debatt syftar man på? Det har ju tidigare hetat att man ska vägra ta debatten. Och den som sökt nyanserade artiklar om invandring i den etablerade pressen har regelmässigt letat förgäves. Kan man hoppas att detta upprop ska leda till en ändring? Jag skulle inte tro det. Men det hade ju gett en viss tyngd åt budskapet om de båda publicerande tidningarna förklarat att de från och med nu även välkomnar artiklar som är kritiska mot dagens invandringspolitik. Som förklaring till de förbluffade läsarna kunde de ha hänvisat till nyvunnen passion för det fria ordet.
Vidare sägs: … ”Mångfalden finns i samhällets alla delar. Den har gett och ger oss omistliga värden.” För att belägga detta påstående har man gjort historiska jämförelser som saknar relevans för dagens samhälle. Detta är inte bara är ohederligt. Det är rent demagogiskt.
Uppropets författare är i likhet med landets politiker och journalister oförmögna att inse att många medborgare inte förstår den politik som förs och har svårt att känna igen sig i dagens Sverige. Borde inte dessa mötas av en viss förståelse i stället för misstro? Om denna förståelse funnes vore det kanske möjligt att enas kring vilket Sverige vi vill ha. Undertecknarna har skäl att ställa sig frågan: Kan det verkligen vara så att landet befolkas av hundratusentals trångsynta rasister? De som svarar nej på den frågan bör inse att dagens problem inte löses genom ogenomtänkta upprop i tidningar, vilkas läsare ständigt blir färre.
Kändisar som vill visa solidaritet och bidra till integrationen i samhället har stora möjligheter att i handling göra en insats. Varför inte starta följande upprop: Nu flyttar vi till Rinkeby. Skriv på om du följer med! Jag befarar att listan skulle bli kort. Mycket kort. Men undertecknarna skulle åtminstone kunna räkna med att bli betraktade som trovärdiga.
Jag är övertygad om att de flesta är införstådda med att ett samhälle måste förändras successivt i olika avseenden. Men jag är lika övertygad om att de flesta vill ha genomtänkta förändringar i rimlig takt. På den punkten är medborgarna inte bortskämda. Om parollen ”Ett Sverige för alla” ska vara meningsfull borde alla kunna enas om några punkter av självklar karaktär, som till exempel:
Ett Sverige
•utan ”utanförskapsområden”
•där åsiktsfriheten anses omistlig
•där myndigheterna respekterar sina egna beslut
•där landets skattebetalare har förtur till välfärden
•där religion är en privatsak utan minsta inflytande i samhällslivet
•där räddningstjänsten kan verka utan att bli attackerad
•där rasism betraktas som klandervärd oavsett vilka som företräder den
Det känns genant att behöva påpeka det, men att vara motståndare till rasism, främlingsfientlighet och diskriminering är inte detsamma som att vara blind för att invandring kan vara förenad med problem – i synnerhet inte när den börjar närma sig industriella dimensioner.
http://avpixlat.info/2013/09/19/vilket-sverige-vill-vi-ha/