Kommunismen som religion
av professor i historia Kristian Gerner
Kommunismen är en religion, men utan gud och med kommunistpartiet i Guds ställe. Den kommunistiska världsåskådningen i de ryska bolsjevikernas framtoning var inte bara en revolutionär ideologi. Den var också ett trossystem. Tron uttrycktes inte bara i bekännelsen till att världsrevolutionen skulle komma utan även i att det fanns heliga skrifter.
Förhållandet var detsamma som inom de två religioner som var bekanta för socialisterna i Europa, det vill säga judendomen och kristendomen. Inom kommunismen var Marx och Engels publikationer som profeterade om den proletära revolutionen motsvarigheten till Gamla testamentet inom kristendomen, de som förutsade Messias ankomst.
Den ryske kommunistledaren Lenins skrifter var en motsvarighet till evangelierna, vilka återger Jesu ord och skildrar hans gärningar. Lenins efterträdare Stalins tal och direktiv var motsvarigheten till apostlagärningarna, som handlar om hur Paulus befäste den sanna tron.
Schematiskt kan man faktiskt säga att Marx och Engels skrifter motsvarade profeterna i Gamla testamentet. Lenin motsvarade Kristus och Stalin motsvarade Paulus. Detta påstående kan förefalla långsökt och ägnat att misstänkliggöra kommunismen genom att förvränga den. Var och en som ägnat minsta uppmärksamhet åt livet i kommunistiska stater inser att det faktiskt är på det här sättet. Det fanns en rätt lära, kommunismen, och den som ifrågasatte den fick plikta med fängelse eller ännu värre straff.
Under Lenins år vid makten 1917-1924 och i samband med ledarens död i januari 1924 arbetade Lenins närmaste partikamrater mycket medvetet på att anpassa bolsjevikpartiets offentliga riter och propaganda till det kristna ryska religiösa arvet. I centrum för den ryska kristendomen står dyrkan av helgonbilder som kallas ikoner.
Lenin, och efter honom Stalin, Mao och andra ledare gjordes till ikoner. Liken av Lenin, och efter honom av Stalin, av Bulgariens ledare Georgij Dimitrov, av Nordvietnams ledare Ho Chi Min och av Kinas ledare Mao Ze Dong inte bara balsamerades utan lades även i glaskistor till beskådande i mausoleer. Deras efterträdare ställde sig på mausoleerna och lät sig hyllas av förbimarscherande folkmassor som bar stora porträtt av Marx, Engels, Lenin, Stalin och ledarna själva.
Det religiösa språket kom att prägla kommunistisk politik. Avfällingar från kommunismen kallades renegater. Det är ett ord som dessförinnan bara hade använts om avfällingar från den kristna läran. De politiska rättegångarna mot dessa renegater i Sovjetunionen på 1930-talet och i vasallstaterna i början av 1950-talet utformades enligt inkvisitoriskt mönster, men i stället för att brännas på bål offentligt, som skedde med inkvisitionens offer, avrättades de kommunistiska renegaterna med nackskott i säkerhetspolisens källare.
Uttalanden av Marx, Engels, Lenin, Stalin och regerande kommunistledare användes som argument i alla offentliga deklarationer och som obligatorisk inledning till alla verk i historia och ekonomi. Detta var inte något utanverk. Det var grundläggande i det andliga livet.
Det kan låta banalt men det är i alla fall korrekt att betrakta kommunismen som en variant på kristendomen med formeln Messias – Yttersta domen – Paradiset intakt. Kommunismens ideologiska och politiska betydelse ligger i att det är fråga om en religion. Man tror på kommunismen eller förnekar den. Den avgörande skillnaden mellan kristendomen och kommunismen är att kristendomen under vår tid har kommit att verka i ett sekulariserat och demokratiskt samhälle med åsikts- och yttrandefrihet, medan de samhällen som har styrts av kommunister har varit diktaturer av teokratiskt slag. Det sovjetiska kommunistpartiets ledare motsvarade påven. I likhet med påven var Lenin, Stalin och alla efterföljarna ofelbara.
I och med att individen trädde in i det kommunistiska partiet begick hon en troshandling och underkastade sig partiet. Ett mönster bland kommunister i demokratiska stater som Sverige var att man höll fast vid den kommunistiska tron och avfärdade eller ursäktade information om massmord.
Det gällde rapporterna om massvälten i Sovjetunionen 1932-1933 och terrorn och utrensningarna 1936-1938, morden på polska officerare i Katyn 1940 (som blev kända 1943), deportationerna av sju folk från Krim och Kaukasus 1944 samt deportationen av mer än tvåhundratusen balter 1949. Det gällde informationen om miljonerna offer för Det stora språnget och kulturrevolutionen i Kina på 1950- och 1960-talen och rapporteringen om de miljoner som föll offer för regimen Pol Pots terror i Kambodja i slutet av 1970-talet.
Den kommunistiska trosläran förnekade att människan är en varelse som begränsas av sin naturgivna biologiska natur. Den kommunistiska tron lärde att det var möjligt att frambringa en ny typ av människa genom uppfostran. I detta ingick att fysiskt först oskadliggöra – man använde ordet likvidera – alla kategorier av feluppfostrade individer och kvarlevor från det orättfärdiga gamla klassamhället.
Vissa kategorier i samhället behandlades som grupper som skulle kastas på historiens sophög. Bönder, präster, adelsmän och kapitalägare blev föremål för utplåningspolitik i form av massmord. Alla ur dessa kategorier mördades inte, men de som fick leva förföljdes och diskriminerades. De kallades klassfiender och sågs och behandlades som lägre stående varelser. Renandet av samhället från mänskliga skadedjur sågs som en central del av förverkligandet av projektet om det konfliktfria kommunistiska samhället.
Den marxistiska läran om klasskampen som ett nödvändigt steg på vägen mot det kommunistiska samhället tillämpades av kommunisterna på den internationella politiska arenan enligt formeln att Sovjetunionen representerade arbetarklassen. Det var varje kommunists skyldighet att försvara Sovjetunionen.
En kommunist behandlade information om förhållandena i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater med hänsyn till vem som lämnade informationen och inte med hänsyn till innehållet. Information om missförhållanden i kommunistiska stater måste vara falsk. Om den meddelades av en kommunist var denne en förrädare och avfälling. All information som stred mot den förutfattade meningen avfärdades som grundlös. Den som börjat hysa tvivel på grund av den nya informationen vågade inte yppa något tvivel för andra av fruktan för att avslöjas som klassförrädare och avfälling.