Den ultimata Nord Korea tråden....

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16703407.ab

Den store ledaren liknande en julgris sittandes på häst är kommunismen när det är som bäst. Och denna ideologi försvarar vissa här.... Ja jisses

Och denna ideologi försvarar vissa här...

ehhh vem då ?

RedCloud skrev:

Och denna ideologi försvarar vissa här...

ehhh vem då ?

Några muppar med dig i spetsen

Dao skrev:

Sossar ee lata skrev:

RedCloud skrev:

Och denna ideologi försvarar vissa här...

ehhh vem då ?

Några muppar med dig i spetsen

Försök igen...

Nää jag tycker seel fick med det mesta faktiskt!

Sossar ee lata skrev:

RedCloud skrev:

Och denna ideologi försvarar vissa här...

ehhh vem då ?

Några muppar med dig i spetsen

Länk, källa ?

Vänsterns väljare måste gilla politiker

De socialistiska och de kommunistiska väljarna måste gilla att ge makt till politiker. Alla dessa partier föredrar som bekant ett högre skattetryck än högerns partier. Ju högre skatter, desto mer resurser samlas in till kommun, landsting och stat. Och det leder i sin tur till att de som styr dessa organisationer får mer makt och inflytande i samhället. Som vi alla vet är det politiker som har den yttersta makten över det offentliga, alltså kommuner, landsting och staten.

Slutsatsen är därför ofrånkomlig. Socialister och kommunister som kämpar för högre skatt på arbete och/eller kapital kämpar automatiskt för ökad makt åt politikerna, alltså oftast de själva.

Vänsterns väljare föredrar alltså i regel ökad makt för politiker. I alla fall att döma av deras handlingar, alltså hur de röstar. Vad de säger och vill stå för är naturligtvis en annan sak. Att deras politik i mångt och mycket går ut på styra över folks liv och vardag är inte alltid så populärt att erkänna.

Kanske är det därför som kommunister hellre svänger sig med floskler om solidaritet och gemenskap, samt gärna ordnar demonstrationer och massparader.

Systemets kärna och logik
Av professor i öststatsforskning Stefan Hedlund
När bolsjevikerna grep makten i Ryssland, i oktober 1917, påbörjades ett stort samhällsexperiment. Allt det gamla skulle nu störtas i gruset, och ett helt nytt samhälle byggas upp. Man talade om att förverkliga en utopi, ett samhälle utan kapitalism, fattigdom och orättvisor. I propagandafilmer visades hur man byggde gigantiska stålverk och kraftverksdammar. På de nya kollektivjordbruken ersattes böndernas hårda arbete av moderna traktorer och skördetröskor.
Överallt syntes glada och jublande människor, fyllda av tro på framtiden. Allt högre skorstenar, som spydde ut allt svartare rök, sågs som tecken på att man var på väg att skapa en ljusare och gladare tillvaro.
Nyckeln till alla de framsteg man såg omkring sig låg i införandet av en centralt planerad ekonomi, där folket gemensamt ägde alla resurser och där staten kunde bestämma över välståndets fördelning. Och det såg verkligen ut att fungera, trots alla skildringar av terror och förtryck under Josef Stalin.
När sovjetstaten gick mot sin upplösning kunde det för många vara svårt att avgöra hur lyckat experimentet egentligen hade varit. Ryssland 1917 hade varit ett efterblivet bondesamhälle, med stor fattigdom och låg läskunnighet. Sovjetunionen 1991 var en modern industrialiserad supermakt, med omfattande sociala skyddsnät och en välutbildad befolkning.

Förändringen var slående. Moskva hade förvandlats till huvudstad i ett globalt imperium. Många äldre sovjetmedborgare kunde konstatera att de levde mycket bättre än deras föräldrar hade gjort. Kanske var det inte så märkligt att så många såg planekonomin som ett alternativ till marknadsekonomin.
Det märkliga var nog snarare att detta system så plötsligt kunde kollapsa, och att alla gamla ”öststater” med en gång i stället ville upprätta just marknadsekonomi. Vad var det egentligen som hade gått snett?
Systemets kärna
I Sovjetunionens officiella ideologi framställdes central planering som ett överlägset ekonomiskt system. Här fanns inga motsvarigheter till kapitalismens många problem, med konjunkturcykler, arbetslöshet, inflation och miljöförstöring. Systemet vilade på ”vetenskaplig socialism”, vilket innebar avancerade matematiska planeringstekniker och kraftfulla superdatorer.
Allt genomsyrades av en tro på att staten visste bäst, på att man via ekonomiska femårsplaner kunde utveckla ekonomin så att alla fick ett högre välstånd, utan sociala orättvisor och utan att man förstörde naturmiljön.

Med tiden visade sig allt detta bara vara en politisk fasad, ett stort bedrägeri som doldes bakom en ridå av censur och propaganda. Det sovjetiska systemets verkliga kärna bestod av att man upphävde det privata ägandet, förbjöd privat företagsamhet, och stängde gränserna till omvärlden.

Officiellt kallades det ”folkets ägande” och ”socialism i ett land”. I praktiken innebar det att man skapade en helt ny överklass, och ett helt nytt förtryck.
Sovjetunionens nya klass av makthavare kom att kallas ”nomenklaturan”, och bestod av eliten inom kommunistpartiet, militären och planeringsbyråkratin. Det var de som hade tillgång till och bestämde över resurserna. ”Folkets” uppgift var att tjäna nomenklaturan, just så som man tidigare hade tjänat den ryske Tsaren och hans byråkrati.