http://www.metro.se/kolumner/forvirrad-debatt-om-nyliberalism/EVHmaw!FxjV8fKh75Qjs/
Förvirrad debatt om nyliberalism
Det har varit mycket tal om nyliberalism på sistone, apropå Centerförslag om fri invandring och lägre skatter. Eller anklagelser om nyliberalism, snarare. För nyliberal är sällan något man kallar sig själv, det är något andra kallar den de tycker är för liberal.
Begreppet förvirrar därför, och en socialdemokrat som Göran Persson har kallats nyliberal för att han inte höjde skatten än mer. Om ”nyliberalism” betyder både ekonomisk och personlig frihet – att Reinfeldt och Löfven ska hålla sig borta från både våra plånböcker och sovrum – borde det vara ett överflödigt begrepp. Det är liberalism helt enkelt, och vad svenska bönder, borgare och arbetare stod för när de gav Sverige näringsfrihet, frihandel, tryckfrihet och fri migration under andra halvan av 1800-talet.
Men när svenskarna därefter byggde den stora staten, höjde skatter, tvångssteriliserade och stängde gränser förpassades den frihetliga liberalismen till ”historiens soptipp”, som en lärobok uttrycker det. Den började kallas ”gammalliberalism” och ”klassisk liberalism”, vilket fick det att låta som ett utdött språk.
Begreppet liberal, för alla som gillar demokrati och yttrandefrihet, levde kvar. Men det blev ibland urvattnat till blaskighetens gräns. Tankesmedjan Fores gjorde för en tid sedan en undersökning som visade att hela 6 av 10 svenskar anser sig vara liberala. Denna höga andel fick sin förklaring när Fores frågade varför. Hälften svarade att de inte hade en aning.
Så på 1980-talet när många åter tog ställning för den mer spetsiga klassiska liberalismen användes nya etiketter. Vissa sa ”marknadsliberal”, men det är att göra liberalismen till ekonomi allena. Andra sa ”libertarian” – en import av engelskans ord för ”frihetlig”. Men säg det i ett bullrigt rum, så tror lyssnaren att du har sagt att du inte äter kött. Och även om de hör vad du säger blir de sällan klokare. När en tidning skrev att jag är en av Sveriges ledande libertarianer ändrade den oförstående redigeraren det till att jag är en av Sveriges mest kända ”libertiner” – alltså någon som inte erkänner några moraliska begränsningar för sitt beteende, till exempel sexuellt.
Begreppet nyliberalism då? Det kommer från boken ”I morgon kapitalism”, där den franske journalisten Henri Lepage talade om den nya liberalismen, ”le nouveau libéralisme”. När boken gavs ut på svenska 1980 översattes det till ”nyliberalism”. Den gav upphov till en stor debatt på kultursidorna, där begreppet snabbt etablerades för allt man förfasade sig över.
Men egentligen var det ”gammaldags liberala idéer”, klagade Olof Palme och Ulf Wickbom uttryckte det elegantare: ”Det är lite samma fiffel med menyn som när mästerkockarna i Paris lagar den gamla vanliga skåpmaten och serverar den som Det Nya Franska Köket.”
Förvirrad debatt om nyliberalism
Det har varit mycket tal om nyliberalism på sistone, apropå Centerförslag om fri invandring och lägre skatter. Eller anklagelser om nyliberalism, snarare. För nyliberal är sällan något man kallar sig själv, det är något andra kallar den de tycker är för liberal.
Begreppet förvirrar därför, och en socialdemokrat som Göran Persson har kallats nyliberal för att han inte höjde skatten än mer. Om ”nyliberalism” betyder både ekonomisk och personlig frihet – att Reinfeldt och Löfven ska hålla sig borta från både våra plånböcker och sovrum – borde det vara ett överflödigt begrepp. Det är liberalism helt enkelt, och vad svenska bönder, borgare och arbetare stod för när de gav Sverige näringsfrihet, frihandel, tryckfrihet och fri migration under andra halvan av 1800-talet.
Men när svenskarna därefter byggde den stora staten, höjde skatter, tvångssteriliserade och stängde gränser förpassades den frihetliga liberalismen till ”historiens soptipp”, som en lärobok uttrycker det. Den började kallas ”gammalliberalism” och ”klassisk liberalism”, vilket fick det att låta som ett utdött språk.
Begreppet liberal, för alla som gillar demokrati och yttrandefrihet, levde kvar. Men det blev ibland urvattnat till blaskighetens gräns. Tankesmedjan Fores gjorde för en tid sedan en undersökning som visade att hela 6 av 10 svenskar anser sig vara liberala. Denna höga andel fick sin förklaring när Fores frågade varför. Hälften svarade att de inte hade en aning.
Så på 1980-talet när många åter tog ställning för den mer spetsiga klassiska liberalismen användes nya etiketter. Vissa sa ”marknadsliberal”, men det är att göra liberalismen till ekonomi allena. Andra sa ”libertarian” – en import av engelskans ord för ”frihetlig”. Men säg det i ett bullrigt rum, så tror lyssnaren att du har sagt att du inte äter kött. Och även om de hör vad du säger blir de sällan klokare. När en tidning skrev att jag är en av Sveriges ledande libertarianer ändrade den oförstående redigeraren det till att jag är en av Sveriges mest kända ”libertiner” – alltså någon som inte erkänner några moraliska begränsningar för sitt beteende, till exempel sexuellt.
Begreppet nyliberalism då? Det kommer från boken ”I morgon kapitalism”, där den franske journalisten Henri Lepage talade om den nya liberalismen, ”le nouveau libéralisme”. När boken gavs ut på svenska 1980 översattes det till ”nyliberalism”. Den gav upphov till en stor debatt på kultursidorna, där begreppet snabbt etablerades för allt man förfasade sig över.
Men egentligen var det ”gammaldags liberala idéer”, klagade Olof Palme och Ulf Wickbom uttryckte det elegantare: ”Det är lite samma fiffel med menyn som när mästerkockarna i Paris lagar den gamla vanliga skåpmaten och serverar den som Det Nya Franska Köket.”