Hem
Någon mer som reagerat på Juholts schabblande med Libyenfrågan?
Det kom inte precis som någon överraskning att Håkan Juholt och Socialdemokraterna skulle ändra sig om den svenska Libyeninsatsen. Detta efter att det kommit stark kritik från såväl ledande socialdemokratiska politiker som debattörer och naturligtvis från regeringshåll. För positionen var givetvis omöjlig. Och att skicka fram den kunnige och oftast sakligt korrekte utrikestalesmannen, Urban Ahlin, att försöka försvara detta, var givetvis dömt att misslyckas.
Nästa tur var när Håkan Juholt på första maj bekände sig till nånannanismen, som C-ledaren Maud Olofsson så träffande beskrivit fenomenet. För ordagrant så Juholt då följande: ”Vi ska vara väldigt bestämda om när uppgiften är slutförd. Då ska vi lämna över till någon annan som får ta vid efter vårt ansvar”.
Det var svårt att tro sina öron, så klockrent var det. Vi skulle, i enlighet med vår egen uppfattning, bara dra oss ur och låta ”någon annan” ta över. Utan tanke på om behovet av svensk insats kvarstod, utan att vara förvissad om att det fanns ”någon annan” som ville eller för den delen kunde ta över. Sverige svarar, väl att märka, för ungefär en fjärdedel av spaningsinsatsen!
När man nu försöker tråckla sig ur detta klavertramp blir det med förslaget att vi skall ställa upp med marinen. Precis som om Sverige skulle vara någon särskilt marin nation. Utan att veta om detta kommer att efterfrågas. Rimligen väl medvetna om att det inte precis är gratis att skicka marina enheter ner till Medelhavet. Utan bara för att åstadkomma reträtt och en möjlighet till förhandling med regeringen. Det är definitivt inte imponerande!
http://hn.se/asikter/ledare/1.1219735-an-slank-han-hit-och-an-dit
Det kom inte precis som någon överraskning att Håkan Juholt och Socialdemokraterna skulle ändra sig om den svenska Libyeninsatsen. Detta efter att det kommit stark kritik från såväl ledande socialdemokratiska politiker som debattörer och naturligtvis från regeringshåll. För positionen var givetvis omöjlig. Och att skicka fram den kunnige och oftast sakligt korrekte utrikestalesmannen, Urban Ahlin, att försöka försvara detta, var givetvis dömt att misslyckas.
Nästa tur var när Håkan Juholt på första maj bekände sig till nånannanismen, som C-ledaren Maud Olofsson så träffande beskrivit fenomenet. För ordagrant så Juholt då följande: ”Vi ska vara väldigt bestämda om när uppgiften är slutförd. Då ska vi lämna över till någon annan som får ta vid efter vårt ansvar”.
Det var svårt att tro sina öron, så klockrent var det. Vi skulle, i enlighet med vår egen uppfattning, bara dra oss ur och låta ”någon annan” ta över. Utan tanke på om behovet av svensk insats kvarstod, utan att vara förvissad om att det fanns ”någon annan” som ville eller för den delen kunde ta över. Sverige svarar, väl att märka, för ungefär en fjärdedel av spaningsinsatsen!
När man nu försöker tråckla sig ur detta klavertramp blir det med förslaget att vi skall ställa upp med marinen. Precis som om Sverige skulle vara någon särskilt marin nation. Utan att veta om detta kommer att efterfrågas. Rimligen väl medvetna om att det inte precis är gratis att skicka marina enheter ner till Medelhavet. Utan bara för att åstadkomma reträtt och en möjlighet till förhandling med regeringen. Det är definitivt inte imponerande!
http://hn.se/asikter/ledare/1.1219735-an-slank-han-hit-och-an-dit
