Hem
Det är märkligt med vilken öppenhet det psykiskt sjuka behandlas
i IT-åldern. Bredvilligheten att vika ut sina psykiska sjukdomar,
avvikelser och problem tycks total i vår nya sköna värld. Man kan
t o m bli kändis bara i kraft av sin psykiska avvikelse.
Låt mig bara nämna vilken status den pipolära sjukdomen fått sedan
Ann Heberlein i Lund först kom ut med sina psykiska besvär av den arten.
Sedan dess har vi haft strömhopp ut i "etern" av folk som försöker
bräcka varandras psykiska defekter och tillkortakommanden. Ja; hela
självbiografier kan numera kretsa runt en "åkomma" av psykisk natur.
"Mitt liv som bullemiker". "De magra åren - en ätstörds
bekännelser". O s v.
Lika märkligt är att ingen reagerar med annat än möjligen beundran, på
dessa självbekännelser. Det är som om vi alla skulle känna
igen oss. Gör vi det?
Det är ju ganska bra egentligen att vi fått en sån öppen och
accepterande attityd mot allehanda psykiska sjukdomar.
Vi saknar tro (på annat än att vi är bättre än muslimer). Vi saknar
hopp (om annat än att de ska dö). Vi saknar kärlek (annan än den till
oss själva och till Mamon). Undra sedan på att själen värker.
Möjligen kan det bero på att mänskligheten blir sjukare och sjukare i takt
med hur vårt samhälle "invecklas". Samhället blir sjukare och sjukare och
det påverkar folk i samma riktning. Möjligen kan man spåra en stor tragik
däri, och man bävar inför framtiden.
Här har vi det senaste tillskottet i changren. En människa vars
panikattacker nu är allmängods och bekanta
för en hel värld. No shame. No fear. No condemnation.
http://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-13263977
i IT-åldern. Bredvilligheten att vika ut sina psykiska sjukdomar,
avvikelser och problem tycks total i vår nya sköna värld. Man kan
t o m bli kändis bara i kraft av sin psykiska avvikelse.
Låt mig bara nämna vilken status den pipolära sjukdomen fått sedan
Ann Heberlein i Lund först kom ut med sina psykiska besvär av den arten.
Sedan dess har vi haft strömhopp ut i "etern" av folk som försöker
bräcka varandras psykiska defekter och tillkortakommanden. Ja; hela
självbiografier kan numera kretsa runt en "åkomma" av psykisk natur.
"Mitt liv som bullemiker". "De magra åren - en ätstörds
bekännelser". O s v.
Lika märkligt är att ingen reagerar med annat än möjligen beundran, på
dessa självbekännelser. Det är som om vi alla skulle känna
igen oss. Gör vi det?
Det är ju ganska bra egentligen att vi fått en sån öppen och
accepterande attityd mot allehanda psykiska sjukdomar.
Vi saknar tro (på annat än att vi är bättre än muslimer). Vi saknar
hopp (om annat än att de ska dö). Vi saknar kärlek (annan än den till
oss själva och till Mamon). Undra sedan på att själen värker.
Möjligen kan det bero på att mänskligheten blir sjukare och sjukare i takt
med hur vårt samhälle "invecklas". Samhället blir sjukare och sjukare och
det påverkar folk i samma riktning. Möjligen kan man spåra en stor tragik
däri, och man bävar inför framtiden.
Här har vi det senaste tillskottet i changren. En människa vars
panikattacker nu är allmängods och bekanta
för en hel värld. No shame. No fear. No condemnation.
http://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-13263977
