Läste idag följande artikel i Bohusläningen.
Länk till artikeln.
Precis som man skriver i artikel handlar det om en markering, inte om en reell möjlighet att förbjuda kommersiell odlig av GMO-gödor.
Människan har sedan man blev bofast försökt att manipulera olika arter, växter så väl som djur för att få fram egenskaper man ansett vara lämpliga. (I riktigt skrämmande fall har man även gjort det på människor med avsikten att avla fram en elitmänniska.) Tillvägagångssättet har varit att korsa/para arter och individer som haft de olika egenskaper man eftersträvar. I vissa fall har det fungerat bra i andra har misslyckats. Många gånger har naturen sagt nej genom att göra den nya växten/djurarten infertil.
Med modern genmanipulationsteknik har man lyckats komma förbi det hindret och kan idag åstadkomma arter med efterfrågade egenskaper utan att naturen ”blandar sig i”. Det gamla sättet, att genom långvarig korsning, få fram bra egenskaper är naturligtvis tidskrävande och kostnadsineffektivt men jag anser det vara ett säkrare sätt att jobba på. Om man under flera generationer av ett korsningsprogram följer hur resultatet utvecklas kan man på ett tidigt stadium upptäcka oönskade egenskaper och då avbryta korsningen eller försöka med andra korsningsmönster.
Med dagens genmanipulation hoppar man över flera steg för att så fort som möjligt nå det önskade resultatet och riskerar på så vis att missa eventuellt oönskade resultat. Den allt kortare tiden mellan design och kommersiell användning gör att man har liten erfarenhet av hur den nya arten utvecklas över tid och hur den beter sig i förhållande till andra arter. Låt oss anta att en mycket livskraftig gröda lyckas korsa sig med ett ogräs som på så vis blir svårt att tygla, då har man ju onekligen gjort sig en själv en otjänst.
Det vore naturligtvis lovvärt om man lyckades designa ett spannmål som klarar att växa i extrem torka men en tragedi om detta spannmål blev så livskraftigt att det utmanövrerade vilt växande arter som på ett långsiktigt och naturligt sätt erhållit sina egenskaper och som fyller en given plats i ekosystemet.
Kontentan av detta resonemang är att jag anser att snabbmanipulerade grödor inte hör hemma i vår natur utan att det är bättre att utföra korsningsprogram över flera generationer för att i tid kunna finna defekter.
Med vänlig hälsning
Rainman
Länk till artikeln.
Precis som man skriver i artikel handlar det om en markering, inte om en reell möjlighet att förbjuda kommersiell odlig av GMO-gödor.
Människan har sedan man blev bofast försökt att manipulera olika arter, växter så väl som djur för att få fram egenskaper man ansett vara lämpliga. (I riktigt skrämmande fall har man även gjort det på människor med avsikten att avla fram en elitmänniska.) Tillvägagångssättet har varit att korsa/para arter och individer som haft de olika egenskaper man eftersträvar. I vissa fall har det fungerat bra i andra har misslyckats. Många gånger har naturen sagt nej genom att göra den nya växten/djurarten infertil.
Med modern genmanipulationsteknik har man lyckats komma förbi det hindret och kan idag åstadkomma arter med efterfrågade egenskaper utan att naturen ”blandar sig i”. Det gamla sättet, att genom långvarig korsning, få fram bra egenskaper är naturligtvis tidskrävande och kostnadsineffektivt men jag anser det vara ett säkrare sätt att jobba på. Om man under flera generationer av ett korsningsprogram följer hur resultatet utvecklas kan man på ett tidigt stadium upptäcka oönskade egenskaper och då avbryta korsningen eller försöka med andra korsningsmönster.
Med dagens genmanipulation hoppar man över flera steg för att så fort som möjligt nå det önskade resultatet och riskerar på så vis att missa eventuellt oönskade resultat. Den allt kortare tiden mellan design och kommersiell användning gör att man har liten erfarenhet av hur den nya arten utvecklas över tid och hur den beter sig i förhållande till andra arter. Låt oss anta att en mycket livskraftig gröda lyckas korsa sig med ett ogräs som på så vis blir svårt att tygla, då har man ju onekligen gjort sig en själv en otjänst.
Det vore naturligtvis lovvärt om man lyckades designa ett spannmål som klarar att växa i extrem torka men en tragedi om detta spannmål blev så livskraftigt att det utmanövrerade vilt växande arter som på ett långsiktigt och naturligt sätt erhållit sina egenskaper och som fyller en given plats i ekosystemet.
Kontentan av detta resonemang är att jag anser att snabbmanipulerade grödor inte hör hemma i vår natur utan att det är bättre att utföra korsningsprogram över flera generationer för att i tid kunna finna defekter.
Med vänlig hälsning
Rainman