Hem
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/einar-mar-gudmundsson-hvidbogen-krisen-pa-island-1.1013465
I vintras kollapsade den isländska ekonomin och folket gick ut på gatorna.
Aggressiv lånepolitik i kombination med tokliberal privatiseringsiver fick inte bara folk att låna upp enorma summor i euro och plötsligt känna sig som miljonärer. Det fick också regeringen att sälja ut landets viktigaste tillgång, fiskekvoterna, till finanshajarna.
När bubblan sprack satt därför inte bara allmänheten med tömda sparkonton och skyhöga amorteringskrav. Hela Islands framtid var intecknad. Bankhajarna däremot satt kvar i orubbat bo. De hade ju inte gjort något olagligt.
.
.
Han skildrar ett medborgarmöte i Reykjavik i oktober 2008, där en politiker försökte försvara privatiseringsrallyt – och hela salen plötsligt brast i skratt. ”Så skedde det märkliga: politikerna tappade målföret. Deras språk slutade fungera.”
Och i språklösheten grinade maktens nakna förakt för demokratin. ”Ni är inte folket”, sade en minister till demonstranterna på Austurvöllur, med en förmodligen omedveten travesti på Brecht. För Gudmundsson är detta folkförakt finanskrisens onda hjärta. Det visar sig i ett system som låter kommande generationer få betala bankernas kalas, och det visar sig i analyserna, som lägger skulden för krisen på fattiga amerikaners ”dåliga lån”.
I själva verket handlar det om ett systemfel, om en ekonomi som inte förmår skapa verklig välfärd. Och den ekonomin har en global historia. I en intressant text i den nyutkomna antologin ”Pengarnas frihet” beskriver den tyske ekonomen Elmar Altvater krisen som resultatet av en kreditexpansion som inleddes redan på sjuttiotalet, till följd av sjunkande vinster hos företagen. Skuldsättningen har i sin tur drivit på globaliseringen och lett till en process av ”urbäddning”, där ekonomin gradvis lösgörs från politik och samhälle. Finanskrisens, men även klimat- och oljekrisernas stora utmaning, enligt Altvater, handlar nu om att ”återinbädda” ekonomin i kretsloppen av material och energi.
.
.
Den utvecklingen har Island knappast varit ensamt om. Lika lite förstås, som aggressiva banker är någon isländsk specialitet. Anders Borg är fortfarande livrädd för en devalvering i Lettland, där svenska banker precis som de isländska fått vanligt folk att ta enorma lån i euro. En devalvering kan snabbt rensa kassorna, och leda till att även den svenska bubblan spricker med en förödande smäll.
Och då kan vad som helst hända. Kanske vi en vacker dag får se hur Svenssons sätter kurs mot Helgeandsholmen, beväpnade med skedar och kastruller. Man vet aldrig.
där ekonomin gradvis lösgörs från politik och samhälle !!!
Det är dags att "hämta hem" och ställa vårt ekonomiska system under demokratisk kontroll, NU !
Att tvinga våra barn och barnbarn att städa efter bankirernas fylleslag, är ett j*vla sätt. Av allt som tidigare generationer kämpat ihop och överlämnat till oss, borde vi väl kunna lämna något litet till de efterkommande.
I vintras kollapsade den isländska ekonomin och folket gick ut på gatorna.
Aggressiv lånepolitik i kombination med tokliberal privatiseringsiver fick inte bara folk att låna upp enorma summor i euro och plötsligt känna sig som miljonärer. Det fick också regeringen att sälja ut landets viktigaste tillgång, fiskekvoterna, till finanshajarna.
När bubblan sprack satt därför inte bara allmänheten med tömda sparkonton och skyhöga amorteringskrav. Hela Islands framtid var intecknad. Bankhajarna däremot satt kvar i orubbat bo. De hade ju inte gjort något olagligt.
.
.
Han skildrar ett medborgarmöte i Reykjavik i oktober 2008, där en politiker försökte försvara privatiseringsrallyt – och hela salen plötsligt brast i skratt. ”Så skedde det märkliga: politikerna tappade målföret. Deras språk slutade fungera.”
Och i språklösheten grinade maktens nakna förakt för demokratin. ”Ni är inte folket”, sade en minister till demonstranterna på Austurvöllur, med en förmodligen omedveten travesti på Brecht. För Gudmundsson är detta folkförakt finanskrisens onda hjärta. Det visar sig i ett system som låter kommande generationer få betala bankernas kalas, och det visar sig i analyserna, som lägger skulden för krisen på fattiga amerikaners ”dåliga lån”.
I själva verket handlar det om ett systemfel, om en ekonomi som inte förmår skapa verklig välfärd. Och den ekonomin har en global historia. I en intressant text i den nyutkomna antologin ”Pengarnas frihet” beskriver den tyske ekonomen Elmar Altvater krisen som resultatet av en kreditexpansion som inleddes redan på sjuttiotalet, till följd av sjunkande vinster hos företagen. Skuldsättningen har i sin tur drivit på globaliseringen och lett till en process av ”urbäddning”, där ekonomin gradvis lösgörs från politik och samhälle. Finanskrisens, men även klimat- och oljekrisernas stora utmaning, enligt Altvater, handlar nu om att ”återinbädda” ekonomin i kretsloppen av material och energi.
.
.
Den utvecklingen har Island knappast varit ensamt om. Lika lite förstås, som aggressiva banker är någon isländsk specialitet. Anders Borg är fortfarande livrädd för en devalvering i Lettland, där svenska banker precis som de isländska fått vanligt folk att ta enorma lån i euro. En devalvering kan snabbt rensa kassorna, och leda till att även den svenska bubblan spricker med en förödande smäll.
Och då kan vad som helst hända. Kanske vi en vacker dag får se hur Svenssons sätter kurs mot Helgeandsholmen, beväpnade med skedar och kastruller. Man vet aldrig.
där ekonomin gradvis lösgörs från politik och samhälle !!!
Det är dags att "hämta hem" och ställa vårt ekonomiska system under demokratisk kontroll, NU !
Att tvinga våra barn och barnbarn att städa efter bankirernas fylleslag, är ett j*vla sätt. Av allt som tidigare generationer kämpat ihop och överlämnat till oss, borde vi väl kunna lämna något litet till de efterkommande.
