Hem
Den 14 december 2008 blev Muntadhar al-Zaidi världskändis. George W Bush var i Bagdad för ett avskedsbesök. På en presskonferens framträdde den avgående amerikanska presidenten tillsammans med Iraks premiärminister Nuri al-Maliki.
Det var då det hände. Föreställningen avbröts plötsligt av att en man i församlingen reser sig och ropar: ”Här är din avskedskyss, din hund! Den får du för Iraks alla änkor och föräldralösa.” Och så flög tv-reportern al-Zaidis numera berömda skor genom luften rakt mot en förvånad Bush.
Bilderna av hur USA:s president, ledaren för världens enda supermakt, tvingas ducka spreds snabbt via nyhetssändningar och Internet.
Muntadhar al-Zaidi hyllades i Irak, i Mellanöstern och på många andra håll för att han sade ifrån, för att han gjorde vad många irakier och många andra människor hade velat göra, om de fått chansen.
Han fick betala ett högt personligt pris. al-Zaidi greps, misshandlades och torterades. I mars dömdes han till tre års fängelse, ett straff som en månad senare kortades till ett år.
Tisdag 15 september, efter nio månader i fängelse, fri-gavs al-Zaidi i förväg tack vare gott upphörande. Samma dag höll han presskonferens i Bagdad.
al-Zaidis vittnesmål som vi publicerar nedan ger en annan bild av Irak än den som Bush – och idag Barack Obama – vill visa upp.
HÄR ÄR HELA HANS TAL!
Ni får anse vad ni vill, men jag anser detta tal var riktigt bra, progressivt och vackert. Det beskriver hans känslor inför ockupationen på ett riktigt bra sätt och jag stödjer honom till 100%! Att han bara för detta ytterst komiska och progressiva tilltag döms till 3 års fängelse, släpps dock efter 1 år och under denna tid torteras är en skam!
Det var då det hände. Föreställningen avbröts plötsligt av att en man i församlingen reser sig och ropar: ”Här är din avskedskyss, din hund! Den får du för Iraks alla änkor och föräldralösa.” Och så flög tv-reportern al-Zaidis numera berömda skor genom luften rakt mot en förvånad Bush.
Bilderna av hur USA:s president, ledaren för världens enda supermakt, tvingas ducka spreds snabbt via nyhetssändningar och Internet.
Muntadhar al-Zaidi hyllades i Irak, i Mellanöstern och på många andra håll för att han sade ifrån, för att han gjorde vad många irakier och många andra människor hade velat göra, om de fått chansen.
Han fick betala ett högt personligt pris. al-Zaidi greps, misshandlades och torterades. I mars dömdes han till tre års fängelse, ett straff som en månad senare kortades till ett år.
Tisdag 15 september, efter nio månader i fängelse, fri-gavs al-Zaidi i förväg tack vare gott upphörande. Samma dag höll han presskonferens i Bagdad.
al-Zaidis vittnesmål som vi publicerar nedan ger en annan bild av Irak än den som Bush – och idag Barack Obama – vill visa upp.
HÄR ÄR HELA HANS TAL!
I den nåderikaste och barmhärtigaste Gudens namn.
Här är jag, en fri man. Men mitt land är alltjämt en krigsfånge.
Först och främst ger jag mitt tack och riktar mina tankar till alla som stött mig, i mitt land, i den muslimska världen och den fria världen. Det har talats mycket om denna handling och om den man som genomförde den, talats om en hjälte och ett hjältedåd, och om symbolik och en symbolisk handling.
Till detta säger jag endast: det som fick mig att agera är den orättvisa som drabbat mitt folk, och hur ockupationen förnedrade mitt hemland genom att placera det under sina stövlar.
Man önskade krossa mitt hemlands söner och döttrar under sina stövlar, vare sig de är shejker, kvinnor, barn eller män. Under de senaste åren har mer än en miljon martyrer blivit offer för ockupationens kulor och landet är nu fyllt med fler än fem miljoner föräldralösa barn, en miljon änkor och hundratusentals skadade. Liksom många miljoner hemlösa på grund av fördrivning inom och utom landet.
Vi var en nation i vilken araber delade det dagliga brödet med turkmener och kurder och assyrier och sabéener och jezider. Och shiiter bad tillsammans med sunniter i gemensamma led. Och muslimer firade tillsammans med de kristna Jesu födelse, frid över hans namn. Och trots det faktum att vi delat hunger och sanktioner i över tio år, i över ett decennium, fick inte vårt tålamod och vår solidaritet oss att glömma förtrycket. Inte förrän vi invaderades under illusion av frihet som somliga hade.
Ockupationen splittrade en broder från en annan, en granne från en annan, en son från hans farbror. Den omvandlade våra hem till begravningstält utan slut. Våra gravplatser växte och spreds ut till parker och väggrenar. Det är som pesten. Det är ockupationen som tar död på oss, som kränker våra bönehus och heligheten i våra hem, och som dagligen slänger tusentals människor i provisoriska fängelser.
Jag är ingen hjälte, det tillstår jag. Men jag har en åsikt och jag har en hållning. Det förnedrade mig att se mitt hemland förnedras. Och att se mitt Bagdad slås sönder. Och mitt folk dödas. Tusentals tragiska bilder finns bevarade i mitt huvud, och de tynger mig varje dag. De pekar ut för mig den rätta vägen, en konfrontationens väg, vägen för att tillbakavisa orättfärdighet, svek och tvetydighet. Jag fråntogs min goda sömn.
Dussintals, nej hundratals bilder av massakrer som skulle få håret på ett nyfött barn att vitna, fick tårarna att komma i mina ögon och skakade om mig. Abu Ghraib-skandalen. Massakrerna i Falluja, Najaf, Haditha, Sadrstaden, Basra, Diyala, Mosul, Tal Afar och överallt i vårt sårade land. De senaste åren har jag rest runt i vårt brinnande land och med egna ögon sett smärtan hos offren, och med mina egna öron hört skriken från de sörjande och de föräldralösa. Och en känsla av skam jagade mig som ett spöke eftersom jag var maktlös.
Och så fort jag avslutat min yrkesuppgift att rapportera om irakiernas dagliga tragedier, och medan jag tvättade av mig dammresterna från förstörda irakiska hus, eller spåren från offrens blod som fläckade mina kläder, skar jag tänder och avgav ett löfte till dessa offer, ett löfte om hämnd.
*
Tillfället kom, och jag grep det.
Jag grep det i trohet till varje droppe oskyldigt blod som spillts av ockupanterna eller på grund av ockupationen, varje sörjande moders skrik, varje våldtagens sorg, de föräldralösas klagan och tårar.
Jag säger till de som kritiserar mig: Vet ni hur många sönderslagna hem den där skon beträtt på grund av ockupationen? Hur många gånger den trampat i oskyldiga offers blod? Och hur många gånger den kommit in i hem där fria irakiska kvinnor och deras okränkbarhet hade skymfats? Måhända var den där skon det rätta svaret när alla mänskliga värden kränkts.
När jag slängde den där skon i ansiktet på förbrytaren Bush ville jag ge uttryck för mitt avståndstagande till hans lögner, hans ockupation av mitt land, hans dödande av mitt folk. Liksom hans plundring av mitt lands rikedomar, och förstörelsen av landets infrastruktur. Och fördrivningen av dess söner och döttrar ut i diasporan.
Efter sex år av förnedring, av ovärdighet, av dödande och våld mot allt heligt och vanhelgande av böneplatser, kommer mördaren skrytande och skrävlande om seger och demokrati. Han kom för att ta farväl av sina offer och ville ha blommor till tack.
För att uttrycka det enkelt, det var min blomma till ockupanten, och till alla de som slagit sig i lag med honom, antingen genom att sprida lögner eller genom handlingar, före ockupationen eller efter.
Jag ville försvara min yrkesheder och min förtryckta patriotism, från den dag landet kränktes och dess höga moral försvann. En del säger: Varför frågade du inte Bush besvärande frågor vid presskonferensen för att ställa honom vid skampålen? Till det vill jag svara er journalister. Hur skulle jag kunna ställa frågor till Bush, när vi före presskonferensen förbjudits att överhuvudtaget ställa några frågor, vi skulle enbart rapportera om besöket. Det var förbjudet för alla att ställa frågor till Bush.
Och vad gäller yrkesprofessionalismen: den professionalism som beklagas av vissa under ockupationens hägn, borde aldrig tala med en högre stämma en patriotismen. Och om patriotismen talade ut, då borde yrkes-professionalismen förena sig med den.
Jag tar tillfället att säga, att om någon anser att jag, om än oavsiktligt, skadat själva journalismen, genom att genera etablissemanget, ber jag er om ursäkt om jag förorsakat etablissemanget genans. Allt jag önskade ge uttryck för var de känslor en medborgare med ett levande samvete som varje dag ser sitt hemland skändas känner.
Historien känner många tillfällen, då vårt yrke förolämpats i händerna på amerikanska politiska makthavare, vare sig det gällt mordförsök på Fidel Castro genom att en tv-kamera gjorts om till en bombfälla, framsatt av CIA-agenter som låtsades vara journalister från kubansk tv; eller som de gjorde under Irakkriget genom att bedra allmänna opinionen om vad som verkligen hände. Och det finns många fler exempel som jag inte tar upp nu, men jag vill fästa er uppmärksamhet på att dessa misstänkta agenter – USA:s och andras underrättelsetjänster och de som följer i deras fotspår – inte skyr några medel för att spåra upp mig, därför att jag är en rebell som motsätter mig deras ockupation. Det kommer att försöka döda mig eller oskadliggöra mig, och jag manar alla som står mig nära, att vara medvetna om de fällor dessa agenter kommer att gillra för att oskadliggöra mig på det ena eller andra sättet, fysiskt, socialt eller yrkesmässigt.
Som när den irakiske premiärministern trädde fram på satellitkanaler och försäkrade att han inte skulle sova förrän han kontrollerat att jag var i säkerhet och att jag fått en säng och en filt, samtidigt som han sade detta torterades jag med de värsta metoder: elektrochocker, slag med kablar, misshandlad med järnrör, och allt detta skedde på bakgården till den plats där premiärministerns presskonferens hölls. Presskonferensen höll på och jag kunde höra människornas röster där. Och kanske kunde också de höra mina skrik och min klagan.
På morgonen lämnades jag i vinterkylan, bakbunden efter det att jag fått vatten över mig vid gryningen. Och jag ber på herr Malikis vägnar om ursäkt för att sanningen undanhållits folket. Jag kommer senare att namnge de människor som var inblandade i torterandet av mig, och en del av dem var högt uppsatta representanter för regeringen och armén.
*
Jag gjorde inte det jag gjorde för att mitt namn skulle skrivas in i historieböckerna eller för att vinna materiella fördelar. Allt jag ville var att försvara mitt land, och det är ett legitimt skäl, som såväl internationell lagstiftning som gudomliga lagar bekräftar. Jag ville försvara ett land, en gammal civilisation som skändats, och jag är säker på att historien – särskilt i USA – kommer att visa hur den amerikanska ockupationen kunde underkuva Irak och dess folk och tvinga det till underkastelse.
De kommer att skryta om sitt svek och de metoder de använde för att vinna sina mål. Det avviker inte, skiljer sig inte mycket från det som hände de amerikanska urinvånarna i kolonialisternas händer. Låt mig säga till ockupanterna, och till alla de som följer i deras fotspår, och alla de som stödjer dem och försvarar deras sak: Aldrig.
Ty vi är ett folk som hellre dör än låter oss förnedras.
*
Till sist, jag är oberoende. Jag är inte medlem i något politiskt parti, något som sades under tortyr – en gång att jag är ultrahöger, en annan att jag är vänster. Jag står oberoende från varje politiskt parti och i framtiden kommer jag att försöka tjäna mitt folk och var och en som behöver mig, utan att föra några politiska krig, som några påstått att jag skulle.
Mina ansträngningar kommer att ägnas åt att ge hjälp åt änkor och föräldralösa och alla vars liv har skadats av ockupationen. Jag ber om barmhärtighet för de martyrers själar som stupade i det skadade Irak, och för skam över de som ockuperade Irak och de som hjälpte dem i detta avskyvärda värv. Och jag ber om fred över de som ligger i sina gravar, och de som plågas av fängelsekedjor. Och frid över er som är tålmodiga och som söker Gud för befrielse.
Och till mitt älskade land säger jag: Om än orättfärdighetens natt kommer att bli lång, kan den inte förhindra att solen kommer att gå upp, och det kommer att vara frihetens sol.
Ett sista ord, som jag riktar till regeringen: det är ett förtroendeuppdrag jag fått från mina inspärrade vänner. De sade: ”Muntadhar, om du kommer ut, berätta om vårt lidande för de allsmäktiga krafterna” … jag vet att endast Gud är allsmäktig och jag ber till honom – ”påminn dem om att det finns dussintals, hundratals offer som ruttnar i fängelserna på grund av en tjallares ord”.
De har varit där i åratal, utan anklagelse eller rättegång.
De har enbart plockats upp från gatorna och placerats i dessa fängelser. Och jag hoppas att de, inför er som lyssnar på mig och inför Gud, kan höra mig eller se mig. Jag har uppfyllt mitt löfte att uppmana regering och administration och politiker att undersöka vad som händer inne i fängelserna, och den orättvisa som sker på grund av det juridiska systemets fördröjning.
Tack, och må Guds frid nå er.
Ni får anse vad ni vill, men jag anser detta tal var riktigt bra, progressivt och vackert. Det beskriver hans känslor inför ockupationen på ett riktigt bra sätt och jag stödjer honom till 100%! Att han bara för detta ytterst komiska och progressiva tilltag döms till 3 års fängelse, släpps dock efter 1 år och under denna tid torteras är en skam!
Senast ändrad av marxisten den 2009-09-24, 19:14, ändrad totalt 1 gång
