Hem
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/den-blinda-flacken_7463230.svd
Den blinda fläcken
Fem år, så mycket prat och så få lösningar. Trött på finanskrisen, någon? Kanske beror den kollektiva vilsenheten på att vi missat den mest grundläggande frågan av alla.
”Koll på cashen”. Det är det käcka namnet på ett utbildningsprojekt som ett antal myndigheter har startat för att öka gymnasieungdomars kunskap om ekonomi. En förhoppning är att minska antalet kids som travar ut i livet som nybakade sms-låneslavar.
Men frågan är om inte behovet av elementär cashkunskap är ännu mer skriande i vuxenvärlden.
De senaste åren har folkvalda i Europa tvingats lära sig bokstavskombinationer som CDS, ESM, EFSF och CDO. Pengar som saknas, pengar som ska sparas, pengar som måste lånas. Detta debatteras dagligen.
Men ställ en slumpvist utvald parlamentariker mot väggen och fråga: ”hur görs pengar?” och risken är överhängande att du möts av en tom och glasartad blick.
Till läsare som så här dags börjar gäspa och anar onödig repetition av redan självklara kunskaper: hatten av! Alla ni andra: känn ingen stress. Faktum är att konceptet pengar och hur de skapas är insvept i en nästan vodooartad mystik. Inte ens världens ledande ekonomer tycks vara eniga om hur allt hänger ihop. Nobelpristagaren Paul Krugman rök för inte så länge sedan ihop med några kollegor i just denna fråga.
Så hur fungerar det då? Enligt vad som går att inhämta från institutioner som Riksbanken, Bank of England, Bank of International Settlements med flera, är det viktigaste budskapet följande: (möjligheten finns förstås att dessa har fått allt om bakfoten, men då har vi helt andra och ganska intressanta problem).
Mer än 95 procent av alla pengar skapas i och av privata banker. Pengaskapandet sker när banker beviljar lån.
En vanlig uppfattning är att banker tar kunders sparpengar och lånar ut dessa till andra kunder. Det är ett synsätt som härstammar från äldre skolboksmodeller. Så fungerar det inte i den moderna finansvärlden. En bank behöver inte vänta på att någon sätter in pengar för att kunna låna ut. Det som eventuellt bromsar lånekarusellen är andra faktorer.
Här finns mängder av teknikaliteter att gräva ned sig i. Det är inte det viktiga. Det som betyder något är principen att pengar skapas när banker lånar ut. Varför?
Därför att detta system innebär att statsmakterna i praktiken överlåtit produktionen av den kanske viktigaste råvaran som finns, pengar, till privata i högsta grad vinstdrivande, oligopolföretag.
Hur mycket pengar som lånas ut, till vem och till vad får en enorm påverkan på samhället.
Bankerna har visserligen inte helt fria tyglar. Staten har infört olika begränsningar som ska förhindra allför vild kreditgivning. Banker måste till exempel ha en viss andel eget kapital (aktieägarnas pengar) i förhållande till utlåningen. Centralbanker kan också höja räntan.
Dessa spärrar har fungerat dåligt.
Siffror från Storbritannien visar att bankernas utlåning 1964 motsvarade 46 procent av landets BNP. 2007 var siffran 497 (!) procent. Andelen lån till företag och investeringar hade minskat medan kreditgivningen till hushåll, fastighetsbolag och inte minst till andra finansbolag exploderat. I Sverige och andra länder är utvecklingen snarlik.
En förklaring är att allt mer av utlåningen har gått till spekulation i stigande priser på tillgångar, som hus och aktier. Prisuppgången föder mer krediter, som i sin tur driver upp priserna, vilket gör att bankerna lånar ut ännu mer och så vidare i en självförstärkande virvelvind. På pappret ser det bra ut, bankerna tjänar pengar och ekonomin går för högtryck. I själva verket kan allt vara ett luftslott.
Detta blir uppenbart först på vägen ned. Banker har nämligen inte bara förmågan att skapa pengar utan också att destruera dem, vilket sker när krediter dras in och dåliga lån skrivs ned. Det gör att börsen och fastighetspriser rasar, utlåningen sjunker ännu mer och så vidare.
Det är tyvärr väldigt dåliga nyheter för ekonomin.
Därför tvingas staten kliva in. Det sker till exempel genom att centralbanker, som också kan göra pengar, sätter igång de digitala tryckpressarna. Men för att dessa pengar ska nå ut i ekonomin krävs. Ni gissade rätt. Att privata banker lånar ut.
Detta är något som pressade småföretagare i Europa och USA är smärtsamt medvetna om. De enorma summor som Europeiska centralbanken ECB och Federal Reserve trollat fram har främst gått åt till att förhindra att luften pyser ut ur banksystemet. Det är här vi fortfarande står år 2012.
Att banker tillverkar pengar och att detta inte bara kan förstärka utan kanske skapa våldsamma upp- och nedgångar i ekonomin och samtidigt leda till ohållbara skuldbördor kan tyckas som en självklarhet för makthavare att ta hänsyn till.
Tråkigt nog är så inte fallet. Adair Turner, chef för brittiska finansinspektionen FSA har kallat detta för en av de mest förvånande och bekymrande bristerna i modern nationalekonomi. Som en blind fläck i synfältet.
Har då denna modell med privat penningoligopol visat sig fungera bra? Det känns svårt att svara ja. För att närma sig något som kan kallas lösning på finanskrisen är det kanske där vi måste börja. Med bättre koll, och kontroll, på cashen.
Som ett resultat av detta elände tvingas vi alla varje dag betala bankirerna ränta på alla pengar de hittat på. Hur enorma skulder ska världens skattebetalare behöva dras med, enbart för att hålla detta system under armarna ?
Är "räddningen" av ett havererande privat penningoligopol värt en raserad välfärd ?
Borde det inte gå att lösa på ett bättre sätt ?
Nu lär väl RMC få spunk igen
Den blinda fläcken
Fem år, så mycket prat och så få lösningar. Trött på finanskrisen, någon? Kanske beror den kollektiva vilsenheten på att vi missat den mest grundläggande frågan av alla.
”Koll på cashen”. Det är det käcka namnet på ett utbildningsprojekt som ett antal myndigheter har startat för att öka gymnasieungdomars kunskap om ekonomi. En förhoppning är att minska antalet kids som travar ut i livet som nybakade sms-låneslavar.
Men frågan är om inte behovet av elementär cashkunskap är ännu mer skriande i vuxenvärlden.
De senaste åren har folkvalda i Europa tvingats lära sig bokstavskombinationer som CDS, ESM, EFSF och CDO. Pengar som saknas, pengar som ska sparas, pengar som måste lånas. Detta debatteras dagligen.
Men ställ en slumpvist utvald parlamentariker mot väggen och fråga: ”hur görs pengar?” och risken är överhängande att du möts av en tom och glasartad blick.
Till läsare som så här dags börjar gäspa och anar onödig repetition av redan självklara kunskaper: hatten av! Alla ni andra: känn ingen stress. Faktum är att konceptet pengar och hur de skapas är insvept i en nästan vodooartad mystik. Inte ens världens ledande ekonomer tycks vara eniga om hur allt hänger ihop. Nobelpristagaren Paul Krugman rök för inte så länge sedan ihop med några kollegor i just denna fråga.
Så hur fungerar det då? Enligt vad som går att inhämta från institutioner som Riksbanken, Bank of England, Bank of International Settlements med flera, är det viktigaste budskapet följande: (möjligheten finns förstås att dessa har fått allt om bakfoten, men då har vi helt andra och ganska intressanta problem).
Mer än 95 procent av alla pengar skapas i och av privata banker. Pengaskapandet sker när banker beviljar lån.
En vanlig uppfattning är att banker tar kunders sparpengar och lånar ut dessa till andra kunder. Det är ett synsätt som härstammar från äldre skolboksmodeller. Så fungerar det inte i den moderna finansvärlden. En bank behöver inte vänta på att någon sätter in pengar för att kunna låna ut. Det som eventuellt bromsar lånekarusellen är andra faktorer.
Här finns mängder av teknikaliteter att gräva ned sig i. Det är inte det viktiga. Det som betyder något är principen att pengar skapas när banker lånar ut. Varför?
Därför att detta system innebär att statsmakterna i praktiken överlåtit produktionen av den kanske viktigaste råvaran som finns, pengar, till privata i högsta grad vinstdrivande, oligopolföretag.
Hur mycket pengar som lånas ut, till vem och till vad får en enorm påverkan på samhället.
Bankerna har visserligen inte helt fria tyglar. Staten har infört olika begränsningar som ska förhindra allför vild kreditgivning. Banker måste till exempel ha en viss andel eget kapital (aktieägarnas pengar) i förhållande till utlåningen. Centralbanker kan också höja räntan.
Dessa spärrar har fungerat dåligt.
Siffror från Storbritannien visar att bankernas utlåning 1964 motsvarade 46 procent av landets BNP. 2007 var siffran 497 (!) procent. Andelen lån till företag och investeringar hade minskat medan kreditgivningen till hushåll, fastighetsbolag och inte minst till andra finansbolag exploderat. I Sverige och andra länder är utvecklingen snarlik.
En förklaring är att allt mer av utlåningen har gått till spekulation i stigande priser på tillgångar, som hus och aktier. Prisuppgången föder mer krediter, som i sin tur driver upp priserna, vilket gör att bankerna lånar ut ännu mer och så vidare i en självförstärkande virvelvind. På pappret ser det bra ut, bankerna tjänar pengar och ekonomin går för högtryck. I själva verket kan allt vara ett luftslott.
Detta blir uppenbart först på vägen ned. Banker har nämligen inte bara förmågan att skapa pengar utan också att destruera dem, vilket sker när krediter dras in och dåliga lån skrivs ned. Det gör att börsen och fastighetspriser rasar, utlåningen sjunker ännu mer och så vidare.
Det är tyvärr väldigt dåliga nyheter för ekonomin.
Därför tvingas staten kliva in. Det sker till exempel genom att centralbanker, som också kan göra pengar, sätter igång de digitala tryckpressarna. Men för att dessa pengar ska nå ut i ekonomin krävs. Ni gissade rätt. Att privata banker lånar ut.
Detta är något som pressade småföretagare i Europa och USA är smärtsamt medvetna om. De enorma summor som Europeiska centralbanken ECB och Federal Reserve trollat fram har främst gått åt till att förhindra att luften pyser ut ur banksystemet. Det är här vi fortfarande står år 2012.
Att banker tillverkar pengar och att detta inte bara kan förstärka utan kanske skapa våldsamma upp- och nedgångar i ekonomin och samtidigt leda till ohållbara skuldbördor kan tyckas som en självklarhet för makthavare att ta hänsyn till.
Tråkigt nog är så inte fallet. Adair Turner, chef för brittiska finansinspektionen FSA har kallat detta för en av de mest förvånande och bekymrande bristerna i modern nationalekonomi. Som en blind fläck i synfältet.
Har då denna modell med privat penningoligopol visat sig fungera bra? Det känns svårt att svara ja. För att närma sig något som kan kallas lösning på finanskrisen är det kanske där vi måste börja. Med bättre koll, och kontroll, på cashen.
Som ett resultat av detta elände tvingas vi alla varje dag betala bankirerna ränta på alla pengar de hittat på. Hur enorma skulder ska världens skattebetalare behöva dras med, enbart för att hålla detta system under armarna ?
Är "räddningen" av ett havererande privat penningoligopol värt en raserad välfärd ?
Borde det inte gå att lösa på ett bättre sätt ?
Nu lär väl RMC få spunk igen
clueless ETD 
